Släkthistorik

En skotte kom till Bjäre – Något om gården Huntleys grundare och hans släkt

(Avskrift av krönika författad av Gottfried Hain och publicerad i ”Bjärebygden” 1958)

Då ett engelskt fartyg den 28 april 1803 ankrade vid Skepparkroken, medförde det som passagerare åtta skottar, som majoren Carl Georg Stjernswärd (1767-1825) genom förmedling av Lord Kellie lyckats engagera för det av honom planerade reformarbetet på Engeltofta.

Denna invandring – för att icke säga import – av yrkesmän bör ses mot bakgrunden av den storartade utveckling, som jordbruket i de skottska ”lågländerna” hade genomgått under 1700-talet och som mot slutet av detta sekel hade fört fram det till en erkänd rangplats inom den europeiska lanthushållningen. I själva verket hade de skottska framstegen, som under seklets förra del hämtat sina impulser från södra England, undan för undan blivit så markanta, att under Napoleonkrigen skottska fackmän hämtades till England för att där lära ut de i Skottland utvecklade jordbruksmetoderna. Eleverna hade överträffat sina läromästare!

Dessa förhållanden hade också medfört, att omkring sekelskiftet många unga skottska ”lågländare” – lantbrukare och jordbruksmekaniker – voro verksamma i Skandinavien och andra mera progressiva delar av Europa, där de införde modernt växelbruk och förbättrade redskap .

Det var sålunda icke en samling utvandrare av lycksökartyp och än mindre några desperados, som kom till Engeltofta, utan ett antal ambitiösa och yrkeskunniga unga män, beredda att efter förmåga göra sina insatser och kontraktsenligt förpliktigade att taga emot och lära upp svenska lärlingar.

Om dessa insatser har det ju skrivits en hel del, främst av Stjernswärd själv i hans 1821 utgivna skrift ”Engeltofta förr och nu”, vari de nya metoderna och redskapen närmare beskrivas.

Om de åtta skottarna själva och deras öden lär väl däremot föga vara nedtecknat, vilket i och för sig är helt naturligt, eftersom de ju verkade i mer eller mindre blygsamma befattningar inom den omfattande och sjudande verksamhet, som försiggick under Stjernswärds ledning. I sin skrift nämner dock Stjernswärd, att då (1821) fem av de åtta voro kvar i Sverige, där de ”qwarstadnat och bosatt sig”. Därmed måste han ha åsyftat Alexander Hall, John Hain, Walter Pride, Robert Machai och Alexander Bonthron. De tre sistnämnda betecknas av Stjernswärd som smeder och ”mekanici” och torde väl ha varit knutna till den redskapsfabrik, som Stjernswärd genest efter deras ankomst lät uppföra och där tillverkningen efterhand fick en betydande omfattning. Hall och Hain synas ha representerat den egentliga lantbrukskunskapen och benämns av Stjernswärd ”farmer” resp. uppsyningsman. Särskilt torde Hall, som var åtskilliga år äldre än Hain, ha varit en erfaren lantbrukare.

Här skall emellertid endast berättas något om John Hain, vilket inte alls beror på att hans insatser blevo märkligare än de övrigas utan enbart på det förhållandet, att han blev den svenske stamfadern till den släkt, som nedskrivaren av dessa rader råker tillhöra som en av hans fyra sonsonsöner och därför haft anledning att forska litet om hans levnadslopp. Därvid har jag haft förmånen att få del av Landstingsman Nestor Hammarlunds rika vetande om gamla tider i Bjärebygden och på så sätt fått en fylligare bild av dåtida förhållanden .John Hain var född den 10/9 1780 i Kembacks församling i Fifeshire i Skottland som äldste son i familjen Hain of Morton of Blebo. (Detta betyder att familjen ägde gården Morton of Blebo (fig 1 – saknas) och därför enligt skotsk lag och sedvänja var berättigad att skriva sig till denna, sedan farfadern Thomas Hain år 1752 hade förvärvat densamma.)

John Hain var således endast 22 år gammal vid sin ankomst till Sverige. Han hade under hela sin uppväxttid vistats i föräldrahemmet och medförde från församlingsherden i Kemback ett vackert intyg om sin vandel. Säkerligen hade han erhållit en sträng och av presbyteriansk anda präglad uppfostran, ty Kemback ligger ca. en mil från S:t Andrews och därmed i en av den skotska ”kirkens” hjärtpunkter. Till yttermera visso var hans fader, som också bar namnet John, en av sin församlings ”äldste”, dvs ledamot av kyrkorådet.

Mot bakgrunden av religionsfrågornas dominerande betydelse i hemlandet är det därför troligt, att Hain leddes av allvarliga motiv, då han året efter sin ankomst till Engeltofta ansökte om rätt till nattvardsgång – en framställning som föranledde prosten Falck i Barkåkra att därom inhämta Domkapitlets i Lund instruktioner med hänsyn till att sökande tillhörde den reformerta kyrkan. I denna skrivelse vitsordar Falck, att Hain ”förstår tämmeligen det swenska tungemålet” och att han ”gärna bewistat den allmänna Guds tjensten och fört en anständig och skickelig wandel så wida mig wetterligt är”.

Och så beviljades det sökta tillståndet och därigenom bragtes sannolikt Hain i närmare kontakt med prostfamiljen, där han påföljande år blev svärson.

Det nygifta paret fick bostad i det då nyuppförda Kellie House, men bodde där endast två år. Under 1807 lämnade nämligen Hain sin anställning som inspektor hos Stjernswärd för att som arrendator av ”klockarbolet” inflytta i klockargården.

Hain tycks redan från början ha tillvunnit sig sin arbetsgivares uppskattning. I augusti 1803, dvs ca fyra månader efter skottarnas ankomst, skriver nämligen Stjernswärd ett brev till Lord Kellie , vari han först uttalar sig på ett ytterst berömmande sätt om Hains (det står Halls i texten men det är kanske ett skrivfel) karaktär, men samtidigt beklagar hans påfallande brist på rådighet.

I anslutning därtill skriver Stjernswärd följande: ”Hayne är vigilante och sedan han kom underfund att Svenskarne ej vore Oxar på 2:e ben finner han sig godt. Plogmännen äro mycket braf. Hayne talar ganska god Svenska, Hayne har skaffat mig från Seres en som han säger förträfflig smed och en Mecanicus till”.

Detta omdöme bör väl tolkas som att Hain som arbetsledare till en början ställt för stora krav på sina arbetare och kanske också varit alltför brysk mot dem.

Det goda personliga förhållandet mellan Stjernswärd och Hain synes ej ha påverkats av den senares övergång till självständig verksamhet, utan lär – enligt muntlig tradition – ha fortfarit. I varje fall stod Stjernswärd fadder till paret Hains andre son Thomas, som 1809 föddes i Klockargården, och kallade en av Arriegårdarna för ”Hainehus”.

Hains arrende av Klockarbolet varade i sex år till 1813. År 1808 hade han där i sin tjänst ”fyra drängar, fyra pigor och engelsmannen Steel” – en nog så talrik besättning på ett lantbruk av denna storlek.

År 1809 arrenderade Hain även prästgårdsjordarna, men detta arrende synes ha upphört på hösten samma år i samband med prosten Falcks då timade frånfälle.

Dessa sex arrendeår synes ha varit framgångsrika och inbringande, eftersom Hain förmådde att under åren 1811 resp. 1813 inköpa Turegården nr 8 resp. Ahlegården till relativt höga pris samt att på den förstnämnda uppföra ett bostadshus, i vilket familjen inflyttade 1813. I samband därmed synes den sålunda bildade egendomen ha givits namnet Huntly. Den utvidgades 1816 genom inköp av Turegården nr 9, ett förvärv som dock först 1819 stadfästes av Göta hovrätt genom utslag i en tvist mellan Stjernswärd och Hain.

Den areal, som Huntly omfattade under denna tid, skall enligt Hammarlund ha uppgått till 400-500 tunnland, vilket förefaller förvånande mycket. Å andra sidan var nog jorden ännu då till stor del mindervärdig och följaktligen billig. I mantalslängden för 1825 redovisas där ”6 drängar, 4 pigor och 3 gifta torpare samt husaren Pål Westerdahl” och härav kan måhända den sakkunnige draga något säkrare slutsatser om den odlade arealens omfattning.

Under en del av åren 1827/29 gästades Huntly av en av Hains systrar och hennes man, Mr Smith Kinninmonth. Med hänsyn till att Hains fader vid detta laget uppnått 81 års ålder har besöket sannolikt givit anledning till diskussioner angående fädernegårdens i Skottland framtida öden. Eftersom Hain nu var ende sonen – sedan två yngre bröder avlidit – betraktades det säkerligen som självklart, att han skulle återvända och övertaga Morton of Blebo, där hans äldste son fostrats redan från späd ålder. Och då hans andre son här i Sverige studerade till präst och sålunda icke lämpligen kunde övertaga Huntly, låg det nära till hands att han började tänka på denna gårds försäljning.

I varje fall såldes Huntly 1829 till svågern Alexander Hall , sedan Hains fader i Skottland avlidit i slutet av 1828. Det förefaller högst sannolikt, att Hain vid denna tidpunkt hade för avsikt att återvända till Skottland och fädernegården, men att han så småningom ändrade sig, sedan han fått ta del av faderns testamente, som nämligen – tvärtemot all skotsk sedvänja – belastade gården med betydande förpliktelser gentemot modern och de tre systrarna.

Han beslöt därför att överlåta Morton of Blebo till sin där boende son och denna överlåtelse fick sin lagliga form genom ett digert dokument, undertecknat av John Hain den 12/8 1830 i Malmö och bevittnat av värdshusvärden Wetterberg därstädes. Originalet härtill förvaras i Register House i Edinburgh.

Vid denna tidpunkt bodde Hain och hans hustru hos svågern Hall på Hallsfarm, dit de flyttat efter Huntlys försäljning.

Under 1831 tillträdde han arrendet av St. Bernstorp i Burlöfs församling nära Malmö och kvarstannade där till sin död 1846. Två år tidigare hade han arrenderat jämväl Dalby Kungsgård eller en del därav, men överlämnade skötseln härav till en systerson, John Seth, som 1842 kommit från Skottland.

John Hain och hans hustru (död 1844) äro begravda å kyrkogården i Burlöf, där en minnessten rests av hans efterkommande (fig 3 – saknas).

 ********

Vid försäljningen av Huntly fick Hain ut ett pris, som vida understeg de belopp, han erlagt vid förvärven av de däri ingående hemmanen. Detta har givit Hammarlund anledning till vissa hypoteser, vars berättigande här icke ska ifrågasättas.

Emellertid torde den primära anledningen vara att söka i de våldsamma förändringar i penningvärdet, som karaktäriserade 1800-talets tre första decennier och som säkerligen återverkade även på Stjernswärds ekonomiska öde.

Professor Sommarin anger efter Brisman följande indextal för den allmänna prisnivån i landet, nämligen för åren 1807-1812 indextalen 100, 122, 132, 142, 163 och 196. I spåren av denna inflation uppstod en spekulation i jordbruksfastigheter, som icke lät sig hejdas förrän ”omslaget i konjunkturen blev mera märkbart 1812 och våldsamt med fredskrisen 1815, som för Skåne skärptes och blev förlamande efter Malmö Disconts fall 1817”.

Om man samtidigt beaktar prisfluktuationerna på spannmålsmarknaden, som för 1820-talet genomsnittligt innebar en prisnivå ungefär hälften av föregående decenniums, torde ett våldsamt prisfall på gården icke kräva vidare förklaring.

John Hains efterkommande

Den äldste sonen, Charles William Hain, som övertog Morton of Blebo 1830 med alla dess förpliktelser och därvid hade att möta en för lantbruket mycket påfrestande konjunktur under 1830-talet, nödgades att sälja gården 1840. Han blev därefter tulltjänsteman och dog ogift 1855 i Irland.

Den andra sonen Thomas Hain (1809-1871) blev efter skolgång i Ängelholm och studier i Lund och där avlagd fil kand examen 1831 rektor för läroverket i Simrishamn, prästvigdes 1834 och utnämndes 1849 till kyrkoherde i Ronneby, där han avled vid 62 års ålder. (fig 4 – saknas).

Med sin maka Beda Kraak (1816-1895) fick han fyra söner och fem döttrar. Av sönerna blev Folke Hain (1842-1898) den ende som fick manlig avkomma. Han utbildade sig till jurist, kom till Malmö som länsnotarie och blev där sedermera kronofogde i Oxie och Skytts härader.

Med sin maka Charlotte Beijer (1850-1911) fick han fyra söner och två döttrar, alla ännu i livet (obs gäller status 1957). Av sönerna äro Erskine och Richard chefer för firman G & L Beijer i Malmö, Folke ingenjör och numera bosatt i Ängelholm samt Gottfried generalmajor i reserven.

För nästa generation Hainar finnes fyra manliga representanter, alla verksamma i Malmö och i sin tur fäder till nya bärare av namnet.

Samtliga här ovan nämnda döttrar i de olika familjerna Hain ha gift sig och i flertalet fall fått barn. Härigenom uppgår antalet av John Hains nu levande avkomlingar till ett hundratal (obs status 1957).

 ********

Då John Hain sålde Huntly, lämnade han Bjärebygden. Hans manliga efterkommande ha i stort sett stannat kvar i vårt lands sydligaste landskap. Även om släkten där alltmer kommit att gravitera mot Malmö, så har under senare år kontakten med Bjäre, släktens svenska vagga, återknutits genom att några av John Hains ättlingar numera kunna återvfinnas dels i Ängelholm och dels i sommarställen i Båstad och vid Skäldervikens stränder, helt nära Skepparkroken, där John Hain landsteg för 155 år sedan (2013-210 år sedan!).